Sediment är en del av vattenmiljön som omfattas av ett flertal, och delvis andra, juridiska ramverk och miljömål än markmiljön. Syftet med denna rapport är att ge läsaren en överblick över nu gällande vattenmiljörelaterade bestämmelser och miljö- och hållbarhetsmål som direkt eller indirekt reglerar det tillstånd som behöver uppnås i vattenmiljön (sjöar, vattendrag, kust och hav, våtmarker samt grundvatten) och då i synnerhet i sediment. Sådana bestämmelser och mål aktualiseras vid framtagande av övergripande åtgärdsmål och riskbedömning av förorenade sedimentområden. Rapporten riktar sig till de som beställer, utför eller granskar riskbedömningar av förorenade områden. 

Stränderna längs farleder utsätts för erosion från bland annat fartygstrafik. Detta har identifierats som problem i farleder som exempelvis Furusundsleden, farleden i Göta älv och farleden in till Södertälje. Syftet med vägledningen är att inspirera och ge stöd till aktörer som berörs av stranderosion längs farleder och att visa hur man kan hitta hållbara naturbaserade lösningar på erosionsproblem. 

Traditionellt utgörs erosionsskydd längs farleder ofta av hårda material såsom stenskoningar, gabioner, betongplattor, betongmadrasser eller spont, även kallade ”grå lösningar” eller ”hårda erosionsskydd”. Gemensamt för dessa skydd är att de kan påverka de naturliga ekosystemen negativt och förflytta erosionsproblemen till kringliggande områden. Genom att anlägga naturbaserade erosionsskydd kan större hänsyn tas till naturvärden och sociala aspekter i områden. Ett naturbaserat skydd syftar till att både förhindra skador orsakade av erosion, och främja biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Även hårda material kan användas som del i den naturbaserade lösningen, exempelvis en vågbrytare i form av en stenrevel.

Lösningen behöver uppfylla vissa kriterier och bidra positivt till biologisk mångfald för att definieras som ett naturbaserat erosionsskydd. Syftet med kriterierna är att säkerställa att lösningen håller tillräcklig kvalitet med avseende på ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet, och för att hindra att begreppet ”naturbaserade lösningar” urvattnas. Kriterierna ger också ett stöd vid planering och genomförandet av erosionsskyddande åtgärder. 

SGI har tagit fram en arbetsprocess i åtta steg som ett stöd för att välja en lämplig erosionsbegränsande åtgärd längs en farled. Processen är cirkulär där det sista steget leder tillbaka till början för att skapa en lösning som kan anpassas efter förändrade förutsättningar. Samverkan och ett tvärsektoriellt arbetssätt är nödvändigt genom hela processen för att hitta bra lösningar.

Denna rapport utgör en vägledning för hur platsspecifik riskbedömning kan genomföras vid behandling av förorenad jord med biokol. Vägledningen har tagits fram inom forskningsprojektet BALANCE och riktar sig till myndigheter, konsulter och andra aktörer som arbetar med efterbehandling av förorenade områden. Fokus ligger på polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och utvalda tungmetaller.

Metodiken bygger på Naturvårdsverkets modell för riskbedömning av förorenad mark och dess Excelbaserade beräkningsverktyg. Eftersom biokolsbehandling inte innebär att föroreningar avlägsnas från platsen, utan i stället syftar till att minska risker genom fastläggning, beskriver rapporten hur förändringar i föroreningarnas löslighet, spridning och biotillgänglighet kan beaktas i en riskbedömning, både inför och efter en åtgärd.

För PAH beskriver vägledningen hur platsspecifika data kan tas fram och användas för att justera ämnesparametrar i riktvärdesmodellen. Särskild vikt läggs vid fördelningskoefficienten mellan organiskt kol och porvatten (KOC), som har stor betydelse för bedömning av hälsorisker och spridningsrisker.

Som stöd till detta arbete har ett separat Excelbaserat verktyg utvecklats (Effektiva medelvärden PAH), vilket används för att beräkna så kallade effektiva medelvärden för PAH‑grupperna PAH‑L, PAH‑M och PAH‑H baserat på den platsspecifika sammansättningen av PAH i jorden.

För metaller beskrivs hur platsspecifik riskbedömning kan genomföras med fokus på metallernas löslighet och biotillgänglighet. I Naturvårdsverkets riktvärdesmodell är det fördelningskoefficienten mellan fast fas och vatten (Kd) som kan justeras baserat på platsspecifika data. Rapporten ger vägledning kring användning och tolkning av laktester och porvattenmätningar vid biokolsbehandling samt belyser metodologiska begränsningar, exempelvis risken för överskattning av metallers löslighet i standardiserade laktester. För bedömning av risker för markekosystemet beskrivs hur biotillgänglighetskorrigerade riktvärden kan tas fram med hjälp av ett separat beräkningsverktyg.

Rapporten innehåller exempelberäkningar som illustrerar hur vägledningen kan tillämpas i praktiken för olika markanvändningsscenarier. Exemplen visar att biokolsbehandling kan ha stor betydelse för riskbedömning av PAH, medan effekten på risker kopplade till vanliga tungmetaller i regel är mer begränsad.

Sammanfattningsvis ger rapporten ett praktiskt stöd för hur riskbedömning kan anpassas vid biokolsbehandling av förorenad jord, snarare än generella rekommendationer om när biokol bör användas. Vägledningen betonar vikten av platsspecifika undersökningar och rekommenderar att biokolets effekt alltid utvärderas tillsammans med den aktuella jorden innan en fullskalig åtgärd genomförs.

I projektet ”Innovativa material för adsorption av oorganiska föroreningar” undersöktes hur restprodukter av slagg och bark från metall- och träförädlingsindustrin kan användas som kostnadseffektiva sorbenter för behandling av förorenat vatten. I laboratorieförsök testades materialens förmåga att binda bland annat krom(VI), nickel, zink, arsenik, kadmium, bly och uran. Försöken gjordes både som batch- och kolonnförsök, och resultaten utvärderades med isoterm-, kinetik- och diffusionsmodeller för att bestämma sorptionskapacitet och sorptionshastighet.

Studien visade att vattenkyld slagg har betydligt bättre sorptionsförmåga än luftkyld, och att processen där slaggen bildats påverkar dess effektivitet. Barkens sorptionspotential varierade också beroende på barktyp. Generellt fungerade slagg särskilt bra för tvåvärda katjoner, medan bark var mer effektiv för hexavalent krom.

Utöver sorptionskapacitet analyserades materialens kemiska och fysikaliska stabilitet genom sekventiella laktester för att kunna bedöma hur sorptionen fungerar över tid.

Forsknings- och utvecklingsprojektet genomfördes 2020-2023 under ledning av Örebro universitet. Medverkande parter var Outokumpu Stainless AB, DGE Mark och Miljö AB, FlexiClean AB samt Remedy by Sweden AB.