Det finns behov av effektiva och ekonomiska PFAS-saneringsmetoder både i Sverige och utomlands. Fytosanering skulle kunna vara ett alternativ, men det har hittills inte undersökts i så många vetenskapliga studier. Syftet med den här studien var att undersöka och optimera prestanda hos poppel (Populus trichocarpa) och salix (Salix miyabeana) som är särskilt lämpliga för fytoremediering av PFAS. Målet var att manipulera och optimera PFAS-extraktion från jord via växter genom tillsats av bland annat hormoner och mikrober (bakterier och mykorrhiza).

De högsta PFAS-koncentrationerna som observerades i denna studie uppnåddes i bladen för både poppel (Populus trichocarpa) och salix (Salix miyabeana). PFAS-koncentrationerna var 30-40 gånger högre i blad jämfört med stam och rot baserat på koncentrationsnivåer. I blad och stam dominerade de kortkedjiga PFAS (PFBA, PFPeA, PFHxA), medan de långkedjiga PFAS dominerade i roten för både poppel och salix.

För salix visade sig mikrober och hormoner bidra till ett något högre upptag av PFAS jämfört med ingen behandling, men detta behöver undersökas vidare i framtiden. Skottkoncentrationsfaktorn (SCF) and skottrotöverföringsfaktorn (TF) visade höga upptagsfaktorer för kortkedjiga PFAS vilket indikerar att poppel och salix har potential att användas som en fytoremedieringsmetod för PFAS-kontaminerade platser. Fytoremediering bygger på flera olika mekanismer (t.ex. fytoextraktion och fytostabilisering) och valet av tillsatser, utformningen av odlingen och hantering vid skörd påverkar hur väl hanteringen av PFAS i mark och grundvatten fungerar.  

There is a need for effective and cost-efficient PFAS remediation methods both in Sweden and internationally. Phytoremediation could be a potential alternative, but it has so far been explored in relatively few scientific studies. The purpose of this study was to investigate and optimize the performance of poplar (Populus trichocarpa) and willow (Salix miyabeana), which are particularly suitable for phytoremediation of PFAS. The goal was to manipulate and optimize PFAS extraction from soil via plants through the addition of, among other things, hormones and microbes (bacteria and mycorrhiza)

The highest PFAS concentrations observed in this study were found in the leaves of both poplar (Populus trichocarpa) and willow (Salix miyabeana). PFAS concentrations were 30–40 times higher in leaves compared to stems and roots, based on concentration levels. In leaves and stems, short-chain PFAS (PFBA, PFPeA, PFHxA) dominated, while long-chain PFAS were more prevalent in the roots of both species.

For willow, microbes and hormones contributed to a slightly higher PFAS uptake compared to untreated plants, although this requires further investigation. The shoot concentration factor (SCF) and shoot-to-root transfer factor (TF) showed high uptake rates for short-chain PFAS, indicating that poplar and willow have potential to be used as a phytoremediation method for PFAS-contaminated sites. Phytoremediation relies on several mechanisms (e.g., phytoextraction and phytostabilization), and the choice of additives, cultivation design, and harvest management all influence the effectiveness of PFAS treatment in soil and groundwater.