Denna rapport behandlar luktproblematik i anslutning till avfallsanläggningar, med särskilt fokus på deponigas och dess påverkan på omgivande miljö och befolkning. Luktutsläpp från avfallshantering kan orsaka betydande olägenheter för närboende och utgör en viktig aspekt i miljöprövningar och tillsyn. Rapporten redogör för källor till lukt, inklusive biologiska nedbrytningsprocesser, hantering av organiskt material samt utsläpp från deponier. Särskild vikt läggs vid karakterisering av emissioner och spridning i atmosfären.

För att bedöma luktens omfattning och spridning används olika metoder, däribland fältmätningar, kemiska analyser och spridningsmodellering. Dessa kompletteras med beräkningar av lukttröskelvärden och jämförelser mot gällande riktlinjer. Resultaten visar att luktproblematik är starkt beroende av lokala förhållanden såsom meteorologi, topografi och anläggningens tekniska utformning. Studien belyser också svårigheten att kvantifiera lukt på ett enhetligt sätt, eftersom både subjektiva och objektiva metoder har begränsningar.

Rapporten presenterar exempel på möjliga åtgärder för att minska luktstörningar, bland annat tekniska lösningar för gasinsamling, täckning av avfallsytor samt förbättrad drift och övervakning. Vidare diskuteras behovet av tydligare riktlinjer för lukt i miljölagstiftningen och vikten av fortsatt utveckling av mät- och bedömningsmetoder.

Slutsatsen är att lukt från avfallsanläggningar utgör en komplex miljöfråga som kräver kombinerade insatser av teknik, regelverk och dialog med berörda intressenter. Rapporten bidrar med kunskap som kan användas vid planering, prövning och drift av avfallsanläggningar i syfte att minska risken för luktstörningar.

This report addresses odour issues associated with waste management facilities, with particular emphasis on landfill gas and its impact on the surrounding environment and nearby residents. Odour emissions from waste treatment can cause significant nuisance for local communities and are therefore a central aspect in environmental assessments and regulatory supervision. The report describes key sources of odour, including biological degradation processes, handling of organic material, and emissions from landfills. Special attention is given to the characterisation of emissions and their atmospheric dispersion.

To assess the extent and spread of odour, several methods are applied, such as field measurements, chemical analyses, and atmospheric dispersion modelling. These are complemented by calculations of odour threshold values and comparisons with existing guidelines. The results indicate that odour issues are highly dependent on local conditions such as meteorology, topography, and the technical design of the facility. The study also highlights the challenge of quantifying odour in a consistent manner, as both subjective and objective methods have their limitations.

The report presents examples of possible measures to reduce odour disturbances, including technical solutions for gas collection, covering of waste surfaces, and improved operational routines and monitoring. Furthermore, it discusses the need for clearer regulatory guidance on odour and the importance of continued development of measurement and assessment methods.

In conclusion, odour from waste facilities represents a complex environmental issue that requires a combination of technical measures, regulatory frameworks, and dialogue with stakeholders. The report contributes knowledge that can support planning, permitting, and operation of waste facilities with the aim of reducing the risk of odour nuisance.