Vid efterbehandling av förorenad mark är det många gånger riskerna för markmiljön som påkallar saneringsåtgärderna. Inom miljöbranschen diskuteras ofta hur efterbehandlingsåtgärder kan leda till fungerande markmiljö. Diskussionerna förs av problemägare, konsulter och tillsynsmyndigheter, dels generellt och dels konkret i enskilda projekt. Eftersom det är svårt att definiera vad som avses med en fungerande markmiljö kan beslut om kostsamma åtgärder tas utan att det finns ett relevant beslutsunderlag. De vägledningar som finns från Naturvårdsverket är inte detaljerade beträffande markmiljöfrågorna. Det har resulterat i att många aktörer inom branschen efterfrågar mer konkret vägledning än vad som finns idag. Markens ekosystem är komplext och i marken sker en samverkan mellan prokaryoter, eukaryoter, fungi och växter. I marken råder stor heterogenitet och beroende på bland annat markens densitet, syrehalt, pH, fukthalt, halt organiskt material, näringstillgång och textur varierar markens artsammansättning och därmed även de naturligt pågående processerna. Vid efterbehandling av förorenad mark är det därför viktigt att bestämma vilka markfunktioner som önskas och vilka fysikaliska och kemiska parametrar som behöver beaktas. Om marken är fri från föroreningar men övriga parametrar såsom textur, näring och organiskt material inte är gynnsamma kommer markens ekosystem ändå inte att vara i balans. Syftet med föreliggande projekt är att undersöka hur skyddet av markmiljö kan upprätthållas vid efterbehandling av förorenade områden genom att studera två frågeställningar:
Dessa frågeställningar är ofta återkommande i kontakter mellan problemägare, konsulter och tillsynsmyndigheter och det råder oklarheter i hur frågorna bör beaktas vid efterbehandling av förorenade områden. Frågeställningarna ovan har undersökts i en litteraturstudie men projektet innefattar även en studie av hur dessa frågor behandlas av tillsynsmyndigheter idag, genom en enkät och intervjuer. Projektet visar att om efterbehandlingen syftar till att återskapa en fungerande markmiljö, för exempelvis grönområden eller odlingsområden, är återfyllnadsmassornas förmåga att stödja biologiskt liv givetvis av stor betydelse. Om marken däremot ska hårdgöras minskar förutsättningarna att uppnå en gynnsam markmiljö, även om markmiljön kan ha ett skyddsvärde även i sådana fall. I detta fall bör också hårdgörningens livslängd beaktas. I de fall där högsta skyddsnivå önskas bör därför marken inte hårdgöras. En slutsats är att efterbehandlingen bör fokusera mer på vad som ska åstadkommas med markområdet, både på kort och lång sikt. Det är viktigt att varje förorenad område bedöms för sig och att många faktorer beaktas vid efterbehandlingen såsom reduktion av föroreningsmängd, resurshushållning, materialåtervinning och koldioxidutsläpp.